Jag känner mejj så ensam..Som den sista människan. Men endå alla kvar. Brevid mejj och var jag än är. Är det någon. Men jag finns inte för dom. Som ett spöke. Jag har ingen att prata med. De skulle inte förstå, för man kan inte förklara en känsla. De kan tro att de förstå. Men de har aldrig känt just miin könsla.
Ingen bryr sejj. Jag är som den där "extra" personen. När de inte hittar någon annan som vill vara med dom. Finns jag. -ThatGirlNobodyKnowsWhoSheIs-